Häst är bäst!

Jag har ridit nästan hela mitt liv. Hästar är det bästa jag vet, och jag har arbetat med hästar på somrarna i min ungdom, varit utomlands och arbetat med hästar, och alltid, vart jag än bott eller gjort, ridit och haft med hästar att göra. Det har gett mig nya vänner, nya insikter, upplevelser och en enorm glädje i vardagen. Jag klarar mig inte utan hästar! Jag heter Marléne Engström, och för 15 år sedan bröt jag ryggen i ridolycka och är sedan dess en komplett hög paraplegiker och rullstolsburen.

Läkarna sa efteråt att min skada var komplett och omedelbar med ”extrem otur”. Jag har trillat av hästar på så många olika sätt under alla år men mest haft lite små skavanker, nåt benbrott, nån hjärnskakning kroppen är fylld av lite gamla ärr, men inget värre än så. Den här gången dunkade ryggen i en ridhussarg, och trots ridväst vreds bröstkotorna sönder och ”klippte” av ryggmärgen helt. 

” Hon kommer aldrig mer att kunna gå”; var läkarnas omedelbara besked till min sambo när han kom till akuten på Malmö sjukhus kvällen då olyckan hade skett. ” Vi ser på röntgen redan nu att ryggmärgen är helt av. Ändarna ligger några cm från varandra.”

Och det var med den kunskapen som resan till ett annat liv började,
från dag 1! 

Att jag skulle rida igen var en självklarhet – för mig. Hur det skulle gå till, det visste jag inte. Min häst som jag haft vid olycka sålde jag, då den inte hade passat för en ny tillvaro med mig och mina förändrade livsvillkor. 

Att mina ben inte skulle fungera, det förstod jag snabbt. Men att jag dessutom förlorat förmågan att kontrollera bålen, min mag – och ryggmuskulatur, det tog längre tid att få in. Det är ju med bålen man rider! Men på något sätt måste det ju gå?
Av en slump fick jag under rehabiliteringen kontakt med en tjej i Stockholm, som också hade brutit ryggen i en ridolycka, och som hade samma skadenivå som jag och samma avsaknad av bålstabilitet. Efter avslutad rehab, och efter godkännande att få lov sitta på hästryggen igen, tog jag så småningom kontakt med henne för att se hur hon hade löst sina möjligheter att rida självständigt igen.


Då hade jag börjat sitta på hästryggen igen på en ridskola i Malmö, men fick ju bli kringledd, då jag behövde hålla i mig med båda händer för att inte trilla ohämmat åt vilket håll som helst. 
Första gången jag pröva att sitta i en korsett på hästryggen och faktiskt kunna rida ” på riktigt” – då grät vi allihop. Min väninna i Stockholm vars häst och ”rustning” jag klämt in mig i, besökande på läktaren (som inkluderade min numera tränare, fast det visste vi inte då) och min sambo, som var både glad och skräckslagen på samma gång. 

Jag lyckades få en remiss via Orup i Skåne till Aktiv Ortopedteknik i Malmö, och kom glad i hågen med en massa bilder på min väninnas rustning, som var gjord av andra ortopeder och lite hemsnickeri. Jag fick god hjälp av en sadelmakare att hitta en sadel till den häst jag då hyrde av en ridskola, och fick kontakt med Tony Johansson och Johan Gullberg på Aktiv Ortopedteknik, och sa ” ni måste bygga en sån här!” 
Och så fick de båda hästrädda Tony & Johan komma ut till stallet för att förstå hur det funkar med en häst i rörelse, hur en sadel är uppbyggd och vad som händer med en förlamad kropp som sitter på en hästrygg i gungning.

Foto: Anna Johanesson

Det här var nu kanske en 13-14 år sedan och det är ett ständigt pågående utvecklingsarbete! Jag hade aldrig klarat mig utan engagemanget och tålmodigheten till att ständigt utveckla, förbättra, fixa, ordna, pröva nytt. 

För 6 år sedan skaffade jag mig så en egen häst igen, min fantastiska Leon som ger mig så mycket, och är ovärderlig. Han har lärt sig att förstå mig som ryttare från ”scratch”, det har inte alltid varit enkelt. Han ändrar sig, sadeln ändrar sig, då ändrar sig min kropp och hur jag sitter och så får man be Tony & Johan skruva och fixa lite till. 
Min sadel är jämsides med min rullstol mitt absolut viktigaste hjälpmedel. Ridningen betyder mer för mig nu än förr, då det är det enda sättet min förlamade kropp kan få sig en ”Omgång” och muskler stimuleras som jag aldrig annars skulle kunna rå på. Varje ridpass är en investering i en hållbar kropp som gör att jag kan fortsatt arbeta som förr. Jag har jobbat heltid sedan jag kom tillbaka efter olyckan och tänker göra det många år till.
 
Precis som jag emellanåt kan vara otroligt trött på att vara beroende av rullstolen, kan jag också vara otroligt trött på min sadel”rustning”, att man ständigt måste pilla och vrida man hamnar fel, hästen musklar om sig och så hamnar man fel där på hästryggen. Jag kan många gånger vara avundsjuk på dem som ”bara” hoppar upp och sätter sig på plats utan problem.
Men jag är samtidigt oändligt tacksam för att jag fått hjälpen med min sadel från Aktiv Ortopedteknik och skulle inte klara mig utan vare sig den eller engagemanget att tänka och pröva nytt efter alla dessa år. 

Och ja, det gäller fortfarande – häst är bäst!
Hur skulle jag klara mig utan att rida och leva med häst?
Marléne Engström

Foto: Kim C Lundin